fbpx

INSÄNDARE i DN av Rasmus Isaksson, Kista, förbundsordförande för DHR (delaktighet, handlingskraft, rörelsefrihet).
Möjligheten att överklaga beslut av Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten sätter skräck i funktionshindrade. Nu måste det allmänna ombudet för socialförsäkringen ses över eller läggas ner, skriver Rasmus Isaksson, förbundsordförande för DHR.

Att söka samhällets stöd i form av sjukersättning eller personlig assistans är ofta en lång och påfrestande process. När beslutet väl fattats har dock den enskilde kunnat glädjas åt en ökad trygghet i vardagen, alternativt kunnat överklaga ett avslag.

Dessvärre vilar ett mörkt moln över den som har fått sin ansökan beviljad. Allmänna ombudet för socialförsäkringen (AO) har nämligen rätt att överklaga såväl Försäkringskassans som Pensionsmyndighetens beslut till övre instans.

Syftet är att driva fram rättspraxis. Den rätten kvarstår i två månader efter att Försäkringskassan eller Pensionsmyndigheten har meddelat sitt beslut.

Meningen är att oklarheter i socialförsäkringen ska klarläggas och att tillämpningen av regelsystemet ska bli mer enhetlig. Det låter rimligt och bra, men skapar samtidigt en otrygg situation för många.

Om medborgarna inte kan lita på att ett beslut från Försäkringskassan gäller försvagas tilltron till samhället i allmänhet och till myndigheter i synnerhet. Att en enskild hotas av ett överklagande i två månader efter beslutet kan ge vem som helst magsår. Och om AO sedan väljer att överklaga ens fall till högre instans blir individen indragen och fångad i en ofrivillig rättsprocess.

Allmänna ombudet är en meriterad jurist, utsedd av regeringen, medan den enskilde medborgaren sällan själv har juridisk kompetens. Detta skapar ett ojämlikt förhållande, som ytterligare spär på den enskildes känsla av maktlöshet.

I utredningen ”Vissa processuella frågor på socialförsäkringsområdet” (SOU 2018:5) föreslås visserligen att den enskilde ska ges möjlighet att få hjälp av ett offentligt biträde, då ombudet klagar till den enskildes nackdel. Gapet mellan den enskildes resurser och AO:s resurser är ändå orimligt stort. De åtgärder som föreslås i utredningen är långt ifrån tillräckliga för att balansera makten mellan stat och individ.

Eftersom AO vill driva fram rättspraxis läggs dessutom ett extra stort ansvar på individen. Utöver att försvara sin egen rätt måste individen kämpa för andra. Tanken på att ens fall blir vägledande för kommande beslut i liknande ärenden kan kännas tung.

Att Allmänna ombudet är en organisatorisk del av Försäkringskassan och har tillgång till Försäkringskassans ärenden väcker även frågor om påverkan och beroendeställning. Borde inte AO ha en mer fristående och oberoende roll om man nu ska vara en garant för rättssäker och enhetlig tillämpning av socialförsäkringssystemets regler?

AO har numera egen personal (tidigare användes Försäkringskassans och Pensionsmyndighetens jurister) och ökade ekonomiska resurser. Men räcker detta för att AO ska uppfattas som en neutral och självständig part?

Allmänna ombudets agerande bidrar till att rättigheterna för personer med funktionsnedsättning urholkas. Det går stick i stäv med det nationella målet för funktionshinderpolitiken som syftar till att personer med funktionsnedsättning ska uppnå full delaktighet i samhället. Det går också emot FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som slår fast att rättigheter för människor med funktionsnedsättning inte får försämras.

Allmänna ombudets roll bör ses över eller läggas ner. Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten måste själva kunna kvalitetssäkra sina beslutsprocesser utan att enskilda människor kommer i kläm.

Dela på facebook
Facebook
Dela på google
Google+
Dela på twitter
Twitter
Dela på linkedin
LinkedIn
Dela på pinterest
Pinterest
Scroll to Top